«Tillbaka

Visan i Norden

En kort historik av Sid Jansson

Den europeiska litterära vaggan stod i Provence, där man på 1100-talet började skriva sångbar poesi på folkspråk. Damerna uppvaktades med lyriska stycken – en hövisk tid där kärleksdomstolar balanserade slagfält och tornerspel. Härifrån spred sig utvecklingen ner över ltalien och Iberiska halvön och uppåt norra Frankrike och Belgien för att via barderna inom det keltiska språkområdet och med kringvandrande lekare nå vår del av världen. Reformationen på 1500-talet krävde en mängd psalmer men man saknade musik. Upp till Danmark hade man tillgång till latinsk liturgi, konstmusik och lyrik och detta var en angelägenhet för de högre stånden. Danmark-Norge hade konstmusiker men ont om lyriker. Sverige saknade musikmakare. Man skrev texter till inlånade melodier.

Jämsides med den litterära visan förekom en folklig visdiktning gemensam för hela Europa med medeltida ballader, tillfällighetsdiktning, nidvisor, arbetsvisor och inte minst kärlekspoesi, vaggvisor och dryckesvisor. Kyrkans diktare skrev även högst profana sånger och poesi vid sidan av, som t ex Thomas Kingo i Danmark, Peter Dass i Norge och Haquin Spegel i Sverige. Kulturlivet vid hoven skapade grogrund för en Carl Michael Bellman under Gustaf III:s tid i slutet av 1700-talet.

Under 1800-talet började de gamla fornnordiska idealen att spira och man sökte sina egna kulturrötter genom forskning och uppteckning. Den industriella utvecklingen och det politiska uppvaknandet banade väg för kampsånger mot förtryck och sociala orättvisor, anläggningsarbetena gav oss rallarvisor och sjömännen beskrev sina arbetsbetingelser och exotiska upplevelser. Den religiösa väckelsen, emigrationen och folkrörelserna mot dryckenskap krävde sina visor och de nationella strömningarna förde med sig en nationell diktning i våra länder. I en tid när man fortfarande bidade skymning mellan dagsljus och nattmörker fick man tid att sjunga vid sysslorna i hemmet och det enkla folkets visor om kärlek och vardagens bekymmer och glädjeämnen tillkom som en naturlig följd och man imiterade sederna hos herrskapet och borgerskapet. Kringvandrande skillingtrycksförsäljare och folkmålstagande bondkomiker spred sina alster och revyernas och kabaréernas slagdängor blev snabbt populära. Den sistnämnda traditionen fick djupa rötter och blev förhärskande under lång tid i Norge, delvis i Sverige men framförallt i Danmark, där visa till pianoackompanjemang blev mycket vanlig. Så långt har vi en gemensam nordisk vistradition, som är ganska unik i världen.

Den som i Sverige utvecklade vissången till scenkonst var vissångaren och kompositören Sven Schelander, som hade sin första offentliga konsert 1891. Till gitarrstämd nordisk luta sjöng han Bellman, franska och tyska visor och nådde internationell berömmelse. Han fick snart sina efterföljare i Danmark och Norge och i deras kölvatten kom bl a Birger Sjöberg med sina Fridas visor, som på 20-talet gjorde sitt segertåg med upphovsmannen som bejublad tolkare under landsomfattande turnéer.

Med Samfundet Visans Vänner i Stockholm fick visvännerna sin första organisation 1936 och visan frodades i högönsklig välmåga med namn som Karin Juel, Margareta Kjellberg, Ruben Nilson och Ulf Peder Olrog, som sedermera grundade Nordens första visarkiv 1951, Lillebror Söderlundh med tonsättningar av Nils Ferlin samt Gunnar Turesson med bl a tonsättningar av Dan Andersson. Samfundet fick avläggare i grannländerna och har idag ett 60-tal systerföreningar, de flesta i Sverige, Danmark och Finland samt tre i Norge, en på Island, Färöarna och Åland. Här dök namn upp som Jens Christian Hostrup, Sigfred Pedersen, Mogens Jermiin Nissen, Erik Bye, Thorbjørn Egner, Yukon Gjelseth, Jens Gundersen, Hartvig Kiran, Otto Nielsen, Jakob Sande, Nils ”Limpan” Lindholm och Väinö Österberg.

I Norge intog Alf Prøysen en särställning. Han upptecknade de gamla visorna, skrev egna, ofta på Hedmarksdialekt och nådde en stor publik via radion.

Ernst Rolf och Karl Gerhard blev institutioner i sin genre i Sverige och fick Povel Ramel och så småningom Hasseåtage i efterföljd men när det gäller revy och kabaré låg Danmark främst. Det var följdriktigt Lulu Ziegler, som fick hjälpa den unga svenska restaurangcabarén på traven i Sverige på 50-talet.

Tillkomsten av Lp-skivan blev en milstolpe i utvecklingen och efter Sven-Bertil Taubes lyckosamma Bellman-skivor i början på 60-talet blev det möjligt att göra tema-inriktade sammanhängande produktioner på skiva. Via det nya etermediet televisionen kom impulserna utifrån och 60-talets internationella folksångarvåg med Pete Seeger, Bob Dylan, Joan Baez och popen med Beatles som flaggskepp påverkade den nordiska utvecklingen. Ungdomen var med, gitarren fanns i många hem och amatörvissångarna blev legio. På Vise-vers-huset i Tivoli samlade Thøger Olesen sina adepter med Cæsar, Per Dich, Povl Dissing, Benny Holst och Trille i spetsen, på Vispråmen Storken i Stockholm drog Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Skepparn Cervin en stor ungdomlig publik, på Dolphins och Club 7 i Oslo träffades Lillebjørn Nilsen, Øystein Sunde, Lars Klevstrand, Finn Kalvik, Ole Paus och Kari Svendsen. Utanför gängbildningarna fanns Peter Abrahamsen, Frits Helmuth, Lone Kellermann, John Mogensen, Erik Paaske, Alf Cranner, Birgitte Grimstad, Vidar Sandbeck, Olle Adolphson, Alf Hambe och Barbara Helsingius. Visintresset ökade, publiken skyndade till och viskonserter fyllde stora lokaler. Visan fördes ut i folkparkerna och på teatern och hamnade understundom på radions popularitetslistor.

Efter 1968 års händelser i världen skulle visan engagera. Mikael Wiehe, Björn Afzelius och friteatergrupper banade väg för en hel generation visdiktare. Kvinnofrigörelsen på 70-talet fick sina visor, där Trille Nielsen mer än någon annan påverkade medsystrarna. Vid sidan av traditionella vismakare som Benny Andersen, Erik Grip, Ellen Heiberg, Pia Raug, Stefan Demert, Jan Hammarlund, Barbro Hörberg, Gösta Linderholm, Ola Magnell, Finn Zetterholm, Jan Eggum, Geirr Lystrup, Hans Rotmo, Henning Sommero och Øyvind Sund krävde unga lyssnare ett nytt tonspråk och vi fick bl a Kim Larsen, Lars Lilholt, Sebastian, Anne Grete Preus, DeLillos, Marie Bergman, Ulf Lundell, Peps Persson, Lasse Tennander och Rolf Wikström.

Om Visens Venner-foreningerne var få i Norge så var visklubbarna desto fler. Norge var det första nordiska landet som i början av 70-talet organiserade vismiljön genom Norsk Viseforbund och Norske Rikskonserter, som uppdrog åt katalysatorn Lars S Hauge att resa runt på gräsrotsnivå och etablera viseklubber och viseverksteder. Förnyelsen kom från distrikten in mot storstadsregionerna. Under 70-talet vaknade intresset för att skriva på det egna språket och framförallt Nordnorge fick vispoeter som Jack Berntsen, Arvid Hanssen, Trygve Hoff, Ragnar Olsen och Halvdan Sivertsen och man vågade skriva på dialekt. Det gällde även Niels Hausgaard i Danmark, Ewert Ljusberg, Göran Ringbom och Ainbusk Singers i Sverige och Håkan Streng i Finland. I Sverige organiserade sig narrarna i YTF, Yrkestrubadurernas Förening 1971.

Finskan hade från början inget namn för den litterära visan, som var främmande i deras kultur. Den finskspråkiga vistraditionen bestod länge av äldre visor, gamla runo-sånger, kuplettrallar, rillumarej-visor till dragspel eller a cappella och tangomelodier. Sånger av högtidlig karaktär fanns av Merikanto och Sibelius. Georg Malmstén, Tapio Rautavaara, Toivo Kärki och Reino Helismaa banade väg för yngre förmågor. Man tonsatte äldre poeter som Eino Leino,i synnerhet under70-talet. De finska visorna kallades för viisuja men man har börjat använda benämningen laulelma (=liten sång). Under de senaste decennierna har purfinska textmakare, kompositörer och skrivande artister dykt upp som t ex Hector, Juice Leskinen, Mikko Perkoila och J Karjalainen.

Den finlandssvenska traditionen har länge varit rik med bla Runeberg, Topelius och Jarl Hemmer med blandningen av det litterära arvet från den svenska tiden och arbetet med att skapa en finländsk identitet. Men det var Visans Vänner i Helsingfors som gav den egentliga skjutsen åt visan i Finland och man har många goda namn: Bengt Ahlfors, Bo Andersson, Tom Gardberg, Barbara Helsingius, Lars Huldén, radarparet Tove Jansson-Erna Tauro, Bosse Österberg…

På Island fick visan hög status redan under tidig medeltid. Utvecklingen har gått över kvædi, rímur och psalmer. Religionen satte starka spår i kulturen. Den inhemska musiken var fattig och bekräftar att islänningarna är ett ordets folk. Vismusiken på Island är ung, traditionen dominerades av fosterländska sånger och lieder, det fanns få gitarrer före andra världskriget, vissångaren sjöng till piano och de stora diktarna skrev revyteater. Gamla regler och lyrikformer ändrades sakta men 60-talets visvåg innebar nya vissångare, duos och trios, och författare som skrev litterära översättnigar till utländska melodier. Numera tonsätter man isländsk poesi, många gånger inspirerad av saga och folktro, fast i modem dräkt. Vis- och folkmusikpionjärerna på 60-talet var Savanna trío, Þrjú á palli, Rió trió, Hörður Torfason, Kristín Ólafsdóttir, Arni johnsen, Gísli Helgason och Megas. I deras följd kom Þokkabót, Lítiðeitt, Spilverk Þjóðanna, BergÞóra Árnadóttir, Hálft í hvoru, Bubbi Morthens, Valgeir Guðjónsson, Bjartmar Guðlaugsson, Herdís Hallvarðsdóttir och Aðelsteinn Ásberg & Anna Pálína. Och det råder full frihet i visbegreppet: Jazz, blues, popvisor…

På Färöarna har man, vid sidan av den uråldriga kvad-dansen med timslånga medeltida ballader ledda av en skipari, i hög grad lånat melodierna från Danmark. Innan orgeln infördes på 1700-talet hade man inga musikinstrument. Dessutom har det färiska skriftspråket undertryckas i 400 år och blev inte tillåtet i skolan förrän 1938. Numera börjar man få egna vismakare som Annika Hoydal, Hanus G Johansen, Kári Petersen och Steintór Rasmussen. Utvecklingen gäller även i stora stycken Grønland, där Karl Johan Lyberth bör uppmärksammas. Den unge Rasmus Lyberth har med sina visor väckt ett intresse bland rockartisterna på ön att skriva på sitt modersmål. Inom det samiska språkområdet har bl a Paulus Utsi och Nils Aslak Valkeapää betytt mycket och i början på 90-talet riktades intresset mot Nordkalotten tack vare den enorma framgång Mari Boine fått inom den s k ethnomusiken.

Om återväxten var återhållsam i början av70-talet så har de senaste dekaderna bjudit på ett rejält uppsving, inte minst i Danmark med hela raden av spännande skrivare och exekutörer, många kvinnliga: Marianne Knorr, Anne Linnet, Sanne Salomonsen, Lis Sørensen… I Sverige har några utmärkta namn uppmärksammats under de senaste åren: Susanne Alfvengren, Eva Dahlgren, Lars Demian, Thomas DiLeva, Lisa Ekdahl, Toni Holgersson, Stefan Sundström, Magnus Uggla, Lena Willemark, Cajsa-Stina Åkerström för att nämna några.

Visan är tidlös och långtifrån statisk. Samhällspulsen slår i visorna. Varje tid har sitt sätt att måla i ord och ge sin musikaliska dräkt. Idag mår visan bättre än någonsin trots bristen på direkt strålkastarljus. Aldrig förr har så många kunnat ha vissången som yrke. Trubadurpris och stipendier delas ut med Bellman-, Taube-, och Prøysen-priset och Cornelis Vreeswijk-stipendiet i spetsen. Aldrig har vi haft fler visfestivaler, ett 25-tal runt om i Norden med Skagen, Skule, Västervik, Vest- och Østjylland som de främsta.

Inspirations-, informations- och kontaktorganisationen NordVisa samarbetar för Visan i Norden med årliga visträffar och bistår med råd och dåd. Sedan 1960-talet föreligger ett aktivt utbyte i vismiljön över gränserna, visor översätts, nordiska konstellationen bildas, turnéer går lika ofta till grannländerna och till och med äktenskapen i artistleden har genom visträffarna blivit internordiska. NordVisa startade den första visskolan 1987 på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv för utbildning av nya visgenerationer. Den första elevkullen bildade UT, Unga Trubadurer som fick en avläggare i Göteborg med TRUT, ett embryo till en ny visvåg men denna gång med nordiska förtecken. Visan är förvisso ett äventyr!

Sid Jansson

Lämna en kommentar